-

Glädjen har hunnit sprida sig till hela kroppen nu. Jag har fått motivering och jag kommer att kämpa tills det tar slut. Dagen har blivit räddad men hur länge kommer det att vara tills jag tappar orken återigen?
Kommer detta bara kännas för stunden och nästa vecka kommer jag känna att jag inte platsar där jag står.
Tills jag kommer tvivla på mig själv? 
Nu återstår det att verkligen finna mig själv.
Jag har inte haft så stora probmen med att hitta mig själv ute i vägen som jag vandrar. Men känner jaq mig själv eller hittar jag på, för att inte visa att jag har brister som jag inte hinner ta itu med. Nej, för dte känns som jag inte kommer hinna finna mig själv under ytan som beskriver mig, delvist.
Det känns som jag följer spåren osäkert, jag vågar inte vista mig på vägen utan de spåren.
Jag känner mig själv till en viss grad. Sen tar det stop och jag vill inte att det ska ta stop men jag hinner inte ta itu med mig själv. Eller vågar jag inte?
Det är sådana jobbiga perioder som man själv får klara upp!


Anledningen till varför jag är glad är väl meningslös för vissa men för mig betyder det något. Jag har åstadkommit något jag inte trodde jag skulle, jag är stolt över mig själv. Jag ska bara fortsätta såhär.
Det förknippar också historien bakom mina beslut som jag tagit sista tiden.

Fredagsmys ikväll då. IDOL = Min Eddie♥



mitt nya halsband med mitt vackra namn! (ibland tycker jag det är vackert)